Konsuln går den turkiska statens ärenden

 

 


Sweden – ACSA — Sveriges konsul i Istanbul, Ingmar Karlsson, har haft stort genomslag hos svenska beslutsfattare när det gäller olika frågor, såsom speciellt Sveriges syn på Turkiets EU-medlemskap. Karlsson ger ett tydligt besked om var han själv står, genom sin under 2007 utgivna bok, ”Europa och turken, betraktelser kring en komplicerad relation”. Karlsson har även tidigare gett ut böcker, i väsentliga drag med samma inriktning.

Det anmärkningsvärda är att det så tydligt framgår att Karlsson i boken i realiteten för Turkiets talan när det gäller landets historiska och dagsaktuella frågor. Karlsson rättfärdigar genomgående turkarnas historiska förbrytelser och bagatelliserar deras dagsaktuella kränkningar av mänskliga rättigheter och andra missförhållanden. Karlsson ger i praktiken uttryck för missaktning mot alla Turkiets minoriteter, både vad gäller deras historiska som dagsaktuella relationer med det turkiska etablissemanget. De kristna, såsom armenierna, har enligt Karlsson varit beväpnade femtekolonnare.

Därmed har Karlsson rättfärdigat turkarnas historiska och även dagsaktuella övergrepp. På samma sätt behandlar Karlsson även massakrerna på armenierna, inom ramen för folkmordet under det första världskriget. Karlsson har ett rent turkiskt, chauvinistiskt perspektiv på orsakerna till folkmordet på armenierna och andra kristna grupper under denna tid. Karlsson skriver att armeniska friskaror härjade bakom de osmanska linjerna och beredde marken för ett ryskt angrepp på det osmanska riket. Armenier ska enligt Karlsson ha utövat sabotage och attacker mot allt som rörde den osmanska krigföringen, särskilt mot militära rekryteringskontor, regeringsbyggnader, polisstationer och militära anläggningar.

Trots att hela världens historiker med samvete säger motsatsen, väljer Karlsson att enligt den turkiska, chauvinistiska versionen lägga skulden på armenierna. Den turkiska staten har under ett tiotals år försökt misskreditera ”Den Blå Boken”, egentligen ”The Treatment of the Armenians in the Ottoman Empire”, utan att lyckas. Det turkiska parlamentet antog 2005 en förklaring att den nämnda boken är enbart ett propagandaverk av det dåvarande brittiska propagandaministeriet. Samtliga 550 turkiska parlamentsledamöter skrev under ett brev som sändes till det brittiska parlamentet i vilket de krävde att även det brittiska parlamentet skulle förklara boken såsom enbart ett propagandaverk.

Det brittiska parlamentet har besvarat det turkiska kravet med att boken återger sanningen och att de är beredda att grundligt påvisa detta. Nu gör Karlsson i sin bok exakt detsamma som de turkiska parlamentsledamöterna och chauvinistiska historikerna. Karlsson betecknar boken som en smädeskrift mot turkarna, huvudsakligen inspirerad av greker och armenier, som gav uttryck för ett öppet och ogenerat turkhat i rasistiska termer. Det är inte nog att armenier, greker, assyrier-kaldéer-syrianer i praktiken är utrotade från Anatolien. Enligt Karlsson skulle de överlevandes berättelser även vara rasistiska och uttryck för ogenerat turkhat. Karlssons påstående om bokens innehåll är dessutom en grov lögn. Boken vilar på bara två armeniska av totalt 152 rapporter. En rapport av svenska missionären Alma Johansson ingår.

I Den Blå Boken återger historikern Toynbee olika fristående rapporter från 1915–1916, som tidigare hade publicerats i USA, vilka var skrivna av bland annat diplomater och missionärer. Med tanke på att USA då stod utanför kriget, kunde dess medborgare resa relativt fritt i Ottomanska riket. Många rapporter härrörde från tyskar, som då var turkarnas allierade. Det Toynbee i själva verket gjorde, var att sammanställa dessa tidigare i USA publicerade rapporter, källgranska dem och sedan publicera dem. Varje rapport i boken stöds av flera olika ögonvittnen. Dessa rapporter är tillgängliga för varje person i England och USA och varje rapport är exakt daterad och man känner idag till varje uppgiftslämnares identitet.

Enligt Karlsson skulle detta vara ogenerat turkhat och rasistiskt. Vidare misskrediterar Karlsson, liksom turkiska chauvinister och historiker idag, de missionärer som var verksamma i Ottomanska riket, eftersom dessa har nedtecknat vad de iakttog under folkmordsåren. Därmed har de ådragit sig det turkiska etablissemangets intensiva hat. Karlsson far med osanning om missionärernas verksamhet och inställning. Karlsson framför påståenden att de enbart var intresserade av att hjälpa kristna och aldrig skulle ha varit intresserade av att hjälpa muslimer.

Den kurdiske historikern och forskaren, Ali Haydar Koc, har berättat att missionärer öppnade en skola 1852 i vilajetet Harput. Kurdiska, muslimska elever gick där tillsammans med armeniska och assyrisk-kaldéisk-syrianska barn. Det fanns kurdiska barn i samtliga 21 skolor som bedrevs av missionärerna. Professor Taner Akcam har forskat om och har erkänt folkmordet. Han har bestämt avfärdat påståendet att massmördandet skulle ha haft sin orsak i uppror från de kristna. Han har lika bestämt avfärdat den turkiska sagan om nödvändigheten att deportera de kristna pga uppror.

Taner Akcam har kommit till slutsatsen att ungturkarna hade som målsättning att skapa en turkisk, homogen stat där de kristna inte hade någon plats. Men denna slutsats passar inte Karlsson. Han tar hellre chauvinistiska och fascistiska turkiska historikers lämningar. Karlsson beskriver även Turkiets nutidshistoria mycket ensidigt. Han utelämnar viktiga, stora skandaler i Turkiet i vilka staten och etablissemanget har varit djupt involverade. Dessa skandaler har haft inslag av både narkotikahandel och terrorism. Staten är exempelvis direkt kopplad till ”Susurluk-skandalen” 1993.

I den utredning som företogs framgick kopplingar såväl till internationell narkotikabrottslighet som till terrorister och skyddande av dem. Vid händelserna i Semdinli 2005 placerade två civilklädda arméofficerare en bomb i en bokhandel i staden, vilket förorsakade att en person omkom. Officerarna greps av folkmassan på bar gärning. Det befanns på platsen att deras officiellt registrerade bil var full av vapen avsedda för terrorism. Karlsson har presterat en turkisk partsinlaga med en i flera delar faktamässigt falsk framställning och ett i många delar rent emotionellt engagemang för Turkiets sak. Svenska politiker, beslutsfattare, myndigheter, opinionsbildare har genom Karlsson, Sveriges konsul i Istanbul, i många avseenden fått en falsk bild av Turkiet.

ACSA
Assyrian-Chaldean-Syriac Association
Özcan Kaldoyo
Jakob Rohyo
Olle Wiberg